Eden i november

Vitt planteringsbord med lite växter i krukor framför solbelyst faluröd vägg.

Planteringsbord av restvirke

Vår trädgård är som vackrast i november. När den köttsliga trädgården falnat, rasat och dött tar Eden form inom mig. Oh, det har aldrig varit så vackert. Lagom regn, lagom sol. Ingen ohyra, inget ogräs. Jag rensa i och för sig ogräs även i Eden, men då lugnt kontemplerande i solhatt och iförd torra handskar. Ja, allt är bara skönt. Varför skulle det vara på något annat sätt i fantasin?

På den här bilden är det inte Eden ni ser. Utan min egen alldeles underbara, ostyriga och personliga planteringsplats. Thomas har byggt bordet av restvirke, krukorna är ett hopplock och redskapen, som ligger så bra i handen, är gamla och slitna. Hela härligheten står på en halvt igenvuxen stenläggning gjord av stenar jag släpat hem från olika städer. Prag, Uppsala, Bryssel och många andra ställen dit jag reste när jag var yngre. Jag odlade Eden inom mig och samlade sten. Andades avgas, var ung och drömde. Stenen, och jag, är framme. Kanske är det ändå Eden på jorden?