Slagfältet

Grönsakslandet på liv och död

Grönsakslandet på liv och död

Efter skörd såg kållandet ut som ett slagfält. En slaktplats. Det kändes vemodigt. Och samtidigt väldigt skönt att kunna lagra in så mycket mat. För alla de som kom före mig var det här verkligen ett slag, ett slag det gällde att vinna. Jag odlar för att jag vill, för att jag känner stor tillfredsställelse och för att det är roligt. För alla de kvinnor och män som kom före mig, som skördade sin kål och kände en svältvinter i hälarna , var det ett slag på liv och död. Oavsett hur det går med min kålskörd så kommer mina barn att få lägga sig mätta varje kväl. Oavsett hur hårt morotsflugan går åt morötterna så kommer jag att ha mat att ställa på bordet och vår överlevnad hänger inte på skogens sista älg. Jag känner stor ödmjukhet inför detta, inför min otroligt priviligierade ställning i historien. Men också inför min plats på jorden idag. I Rios favelor kokar mammor stenar åt sina hungriga barn. Hon säger, snart är maten klar. Snart. Hon kokar och kokar tills barnen somnar utmattade av hunger i väntan på mat som inte finns. Jag är så otroligt tacksam över att leva här och nu. Allt var inte bättre förr.

Kommentarer

  1. Elisabeth Mattila via Facebook skriver:

    Nä, allt var inte bättre förr… Den som säger så har tappat minnet, sa en 90-årig man en gång.