Där ingen kunde tro att något skulle gro

Jag åt en apelsin, tänkte på mormor och sådde kärnan.

Jag åt en apelsin, tänkte på mormor och sådde kärnan.

Det finns platser så karga att vi inte tror att något kan gro där. Ändå finner livet en väg. Min mormor föddes vid en norsk fjord nästan längst upp i Norge. Där gör Golfströmmen det omöjliga möjligt och klimatet är riktigt frodigt. När hon mötte min morfar, som levde på den svenska sidan, flyttade hon inte så väldigt många mil. Men Golfströmmen följde inte med över fjällkedjan. Självhushåll var inget val, det var den enda vardag tillgänglig. Och potatis måste man ju ha. Så mormor odlade potatis till sin familj där uppe i fjällvärlden. Och vad det växte! Både ute i potatislandet och inne på fönsterbänken. Jag kan fortfarande känna hur just hennes jord kändes mot mina barnhänder. Jag kan fortfarande känna den växthuslika atmosfären i hennes lilla kök. Fönstret var fullt i växter, och apelsinträdet spelade huvudrollen. Mormor hade ett apelsinträd i kruka mitt uppe på fjället! Det var tidigt 80-tal och ingen hade ännu uppfunnit Medelhavsträdgården.