Alive and kicking!

Stormfällt träd ligger över skogsvägen. Traktor i bakgrunden.

Stormfällt träd ligger ivägen

Vi har haft storm här i Västerbotten. En rejäl sådan med stora skador på skogen, främst i inlandet. Jag känner med alla familjeskogsbrukare som fått sitt sparkapital bokstavligen nersopat. Här ute vid kusten klarade vi oss faktiskt ganska bra. Vi var ute och inspekterade på söndag och några vindfällen som blockerade vägen fick Thomas kapa men på det stora hela har vår skog klarat sig bra.

Nydiskad står disken i diskstället med levande ljus i förgrunden.

Handisk till levande ljus

Vi var utan ström från ca 3 på natten till 19 på kvällen. Vi klarade oss bra. I köket bultade hemmets hjärta, järnspisen, och vi fortsatte ungefär som vanligt. Vi var ut i skogen, lagade mat och bakade en kaka till söndagsfikat. Efter middagen handdiskade jag i skenet av stearinljus och sen satte vi oss runt köksbordet och läste högt ur Lilla huset på prärien-böckerna. Vore det inte för alla våra skatter i frysarna så skulle vi gott kunnat fortsätta så. Ett tag. Sen vill man ladda sin smartphone.

En skadad hade vi dock. Servern i källaren tog stryk av elavbrotten. Den server där den här bloggen ligger. Det såg mörkt ut ett tag. Men efter intensiva återupplivningsförsök är den tillbaka. Alive and kicking!

Tornedalsk kaffeost

Inget knirrar så härligt som februarisnö under skorna och kaffeost mellan tänderna. Snön får jag vänta på men kaffeost måste jag ha nu! När jag var barn åkte gårdfarihandlare runt och sålde kaffeost. Och tur var väl det, inget kafferep var komplett utan en skål med tärnad ost. Vi köper, än så länge det ska eventuellt bli olagligt, mjölk från en bonde. På den mjölken har jag idag gjort en underbar ost som räcker till många kaffekoppar. Om du vill prova men inte känner någon ko, så försök få tag i ohomogeniserad mjölk med full fetthalt, till exempel Åsens lantmjölk. Löpe köper du på apoteket, ibland hittar man det på stormarknaden. Jag hettar upp mjölken ordentligt först eftersom den inte är pastöriserad, med affärsmjölken kan du hoppa över det och bara värma mjölken till 37 grader. Rör i två tsk löpe till två liter mjölk och låt löpa (stå) i ca 30 minuter tills mjölken stelnar. Rör sedan försiktigt under svag värme tills du fått en boll. Värm då till kokpunkten, utan att det kokar. Ta upp bollen och lägg i en ostform om du äger en sådan. Det gör inte jag så jag trycker ner osten i en passervagga och ställer på en tyngd. Så får den stå tills vasslen runnit av. Då smörjer jag en form ordentligt med smör och lägger i osten som jag gräddar i 200 grader tills den fått lite färg. Den färdiga osten äter hela familjen med välbehag efter att den skurits i tärningar och fått ligga i hett kaffe en stund. Den ost som blir över går bra att frysa. Det är inte ett dugg jobbigare än att baka en kaka.

Eden i november

Vitt planteringsbord med lite växter i krukor framför solbelyst faluröd vägg.

Planteringsbord av restvirke

Vår trädgård är som vackrast i november. När den köttsliga trädgården falnat, rasat och dött tar Eden form inom mig. Oh, det har aldrig varit så vackert. Lagom regn, lagom sol. Ingen ohyra, inget ogräs. Jag rensa i och för sig ogräs även i Eden, men då lugnt kontemplerande i solhatt och iförd torra handskar. Ja, allt är bara skönt. Varför skulle det vara på något annat sätt i fantasin?

På den här bilden är det inte Eden ni ser. Utan min egen alldeles underbara, ostyriga och personliga planteringsplats. Thomas har byggt bordet av restvirke, krukorna är ett hopplock och redskapen, som ligger så bra i handen, är gamla och slitna. Hela härligheten står på en halvt igenvuxen stenläggning gjord av stenar jag släpat hem från olika städer. Prag, Uppsala, Bryssel och många andra ställen dit jag reste när jag var yngre. Jag odlade Eden inom mig och samlade sten. Andades avgas, var ung och drömde. Stenen, och jag, är framme. Kanske är det ändå Eden på jorden?

 

Rådjuret jag aldrig såg

Frostnupen åkermark i grå höstgryning

Frostnupen åkermark i grå höstgryning

En tidig morgon, i kompakt mörker, steg Thomas upp och kokade kaffe åt mig och min pappa. Jag klädde mig varmt. Drack tacksamt kaffet. Hämtade bössan. Vi småpratade, barnen sov fortfarande gott och världen var stilla. Gryningsljuset smög sig på. Det var tid att gå. Vi gick ut i markerna och mötte dagen. Blickade ut över min plats på jorden.

Rådjuren klarade sig den här morgonen. Sådana är jakten villkor. Jag klarar mig. De här markerna har så mycket att ge.

Böckerna i mitt liv. Ida Maria från Arfliden

Ida Maria från Arfliden

Ida Maria från Arfliden

Vissa händelser och företeelser har varit viktigare än andra för att forma den människa jag är idag. I grunden är det evolution och mångtusenårig tradition som är det något mer ogripbara svaret. Men det finns en del väldigt konkreta ting som påverkat mig väldigt mycket. Böcker har betytt mycket för mig, och säkert för dig också. Jag vill gärna dela med mig av mitt hjärtas bibliotek. Jag börjar med en bok från min barndom. Ida Maria från Arfliden av Ann -Madeleine Gelotte. Hon skriver min historia, en sida av den, den om nybyggarna i Norrland. Hennes bilder skildrar familjens vedermödor på ett barns självklara nivå, och texten låter också det svåra ta plats. Att barn dog var till exempel mer regel än undantag i dessa barnrika nybyggarfamiljer. Men det som fastnade hos mig var barnens delaktighet. Deras arbete blev min lek. Att en av mina systrar heter Ida Maria förstärkte känslan av samhörighet hos mig som barn. Idag läser jag om Ida Maria för mina barn och tänker att det handlar om dem också.

 

I grevens tid ska löken ner

Vårlökar, narcisser och persisk blåstjärna

Narcisser och persisk blåstjärna

I kväll har jag planterat vårlökar. I rabatten tror jag. Det var beckmörkt och ymnig nederbörd när jag smög där med min pannlampa. Narcisser och persisk blåstjärna lyste min väg. För mitt inre öga såg jag en mild vårdag i full blom. Utanför parkasen föll regnet, eller var det snö?

Att köpa vårlök så här i grevens tid är billigt. Så jag fyndade bland det som var kvar i butiken och fick en del fint för en spottstyver. Jorden i den nya rabatten var precis lagom fuktig, inte blöt, så jag tror det ska funka bra med övervintringen för alla dess innevånare. Själv gick jag in och kokade te. Jag övervintrar nog under en filt.

Att hjälpa och att hjälpas

Gröna tomater i bakgrunden

Gröna tomater i bakgrunden

Det är underbart att känna omtanken från andra människor som vill hjälpa mig när jag behöver det. Det kan vara ett mjölpaket som jag inte når på högsta hyllan i butiken eller grönsaker som måste skördad innan frosten tar dem. Känslan av att mina medmänniskor ser mig och vill hjälpa, den värmer. Glädjen att själv få hjälpa, både nära och helt okända, är en av alla skälen för att leva.

Vinter

Snön ligger tunt på den frusna marken

Snön ligger tunt på den frusna marken

Sommaren bara fortsatte och fortsatte. Så kom plötsligt snön. Utemöblerna stod kvar ute. Vi hade lite vitlök kvar att sätta och ännu var ingen mossa samlad till julens dekorationer. Jag tänkte att varför gör jag så här? Indiansommar och Brittsommar. Alla trodde de att de kunde trotsa vintern. De har försökt förut. Vi har gått på niten förut. Vill förföras, vill tro att vi har all tid i världen på oss. Så kommer isen och kylan. Gör jorden stenhård och otillgänglig. Men kanske han bara varnar oss, tar oss ner på jorden och påminner om alltings förgänglighet.

Minns att allting ska dö. Utför ditt värv innan det är för sent.

Men. Kanske får vi en chans till.

Snön smälte så undan och gav mig tillgång till jorden ännu en stund. Låter mig fortsätta lite till innan det är ett oåterkalleligt faktum. Vinter.

Stora ekorrhelgen

I helgen har vi skördat det sista som var kvar i landen. All kål är skördad, alla palsternackor är bärgade och de kvarvarande morötterna är uppdragna. Vi packar rotfrukterna i stora trälådor och bäddar mjukt för dem med torv. Lådorna ställer vi sedan svalt och frostfritt i stallet. Innan vi kan vila måste vitlöken i marken.

Doften av oktober

Höstfärgad rönn

Höstfärgad rönn

Jag älskar doften av oktober. Så som oktober doftar här på gården. Jord och skog. Löv och björkeld. Friskt och moget. Livet på landet ska upplevas med alla sinnen. Och då måste jag vara här, här där jag är. Gå en sväng genom skogen, dra in luften i lungorna. Komma fram till åkern, dra upp en morot. Bita av och känna den smaken. Smaken av en morot som den var tänkt att smaka. Mogen, krispig, frisk och fyllig. Fylla alla sinnen med oktober.

 

Älven

Vy över älven i Saivomoutka, spegelblank finland syns på andra sidan

Muonioälv med Finland på andra sidan

Vatten i allmänhet och älvar i synnerhet har alltid spelat en stor roll i mitt liv. Jag är född och uppvuxen vid Muonioälv som skiljer Finland från Sverige, som förbinder byar med varandra. Älven som var det enda som skilde oss från krigets ödeläggelser under andra världskriget. På ena sidan relativ trygghet, på den andra ett brinnande inferno. Däremellan en älv.

Precis som dem som kom före mig blickade jag som barn ut över Finland varje morgon. Över älven kunde man ta båten om sommaren och om vintern bar isen till och med för timmerbilar. Vatten som skiljer och förbinder.

Senare i livet levde jag vid Umeälven och bor numera ett rejält stenkast från havet. Jag springer ofta längs älven i Umeå och i morse tänkte jag på vilket mäktigt element älven är. Kraften, förbindelsen och politiken i ett rinnande vatten.

Fisket

Rensad abborre

Rensad abborre

Det finns så mycket mat att hämta där ute. Grönsakerna, bären, svampen, älgen och så fisken. Av naturens gåvor har jag kanske talat minst om fisken. Ändå är det fisken som ofta varit livlinan i mina förfäders liv. Man valde boplats utifrån om där fanns fiskevatten och fisk var stapelfödan i långa tider. Morfar och mormor livnärde sig på fisket och även för min pappas familj var fisken en betydelsefull del i hushållet. Så nog har jag fisken att tacka för mycket.

Mycket skräp blir det

Varför håller jag på som jag gör? Det är 2013 och butikerna är fulla med billig mat. Jag behöver inte ränna runt i skogen efter älgar när kyldisken svämmar över med billig dansk gris. Frysarna i butikerna är fulla med färdiga grönsaksblandningar, kryddade och allt. Varje butikskedja har snart sitt eget varumärke på mejeriprodukter och jag kan köpa blanka röda äpplen året om. Varför göra sig allt det där omaket med jakt, odling och egen yoghurt? Det är en helt rimlig fråga. Det är fler än jag som ställt sig den frågan. Med lite olika svar som resultat. Äkta vara kan vara inspirerande läsning för en sökare.

Skulle du hit eller hamnade du här?

Skulle du hit eller hamnade du här? Var det vilse du gick,

trots att du följde kartans punk och prick?

Kanske svängde vi ändå rätt, när vi kunde gått fel.

Kanske visade kompassen alltid att där, där finns det liv som är ditt.

Men hörde vi på, hela tiden då?

Den ändlösa sommarens ände

Vårt nya lilla marknadsstånd

Vårt nya lilla marknadsstånd

Den här sommaren började tidigt och verkade aldrig ta slut. Men hösten är obeveklig, och nu är den här. I lördags gjorde vi vår sista dag på Bondens egen marknad i Umeå, för den här säsongen. Det har varit några otroligt roliga och intensiva skördeveckor på gården och på marknaden. Lönen för mödan är mötet med människor. Vi har fått dela med oss av det goda vår gård kan ge och vi har fått så mycket inspiration, idéer och pepp tillbaka. Nu kommer en tid av reflektion, eftertanke och förbättring. Men innan vintern kommer ska vi hinna förbereda nästa säsong. För den börjar redan nu. 40 kilo vitlök väntar på att bli satt under oktober månad. Sen är det mycket städning och ännu en del kvar att skörda.

Röka kött

Älgköttet hänger i röken

Älgköttet hänger i röken

Ett hantverk som ärvts i generationer efter generationer är konsten att salta och röka kött. I grunden är det här en konserveringsmetod, men i frysboxens tidevarv handlar det mer om förädling och smak. När vi delat älgköttet från årets jakt eldade vi i rökkåtan i min hemby, och rökte några fina bitar. Dagen därpå hade jag den mest underbara förningen i ryggsäcken när jag åter gick ut på jakt. Minnen av en jakt i smak och doft.

Färgrann kål

Röd och vit spetskål

Röd och vit spetskål

Man äter också med ögonen. Vackrare grönsaker finns väl nästan inte än den underbara spetskålen i både vit och röd variant. Innan potatisens intåg var kål stapelfödan på svenska bord. Men jag undrar hur de på den tiden klarade ohyran. Kål är underbart gott för oss människor, men kålmalens larver gnager gärna i bladen och kålflugans larver i rötterna. Nu finns ekologiska metoder som Turex (en bakterie man sprayar på bladen) och fiberduk. Men hur gjorde husmödrarna på 1400-talet? Plockade larver eller fick de kanske helt enkelt hålig kål?

Jägare före mig

Foto: Monika Berg

Foto: Monika Berg

Veckan som gick tillbringade jag i min barndoms skogar. Jag gick samma stigar, blickade ut över samma myrar och hörde samma fors som far, farfar och hans far före honom. Generationers jägare på samma plats.  Länkar i samma kedja.

Tidigt i säng, tidigt upp. Värmen av eld, skratt och gemenskap i en skogsstuga innan tystnaden i jakttornet tog vid.

Ett skott någonstans i skogen.

Västerbottens-kuriren

För en tid sedan var Västerbottens-Kuriren här och gjorde ett fint reportage om våra odlingar. Kanske några av er såg det i tidningen, så här såg det ut. Jag ska försöka få tag i en digital kopia i fulltext. Det blev väldigt fint tycker jag.

 

Västerbottens Kuriren 15 augusti 2013

Västerbottens Kuriren 15 augusti 2013

 

Västerbottenskurriren 15 Augusti 2013

Västerbottenskurriren 15 Augusti 2013

 

Mera kål!

Röd spetskål

Röd spetskål

En nyhet för i år är den röda spetskålen. Lika mjäll som den vita men med sin egen speciella smak. Jag måste göra den supergoda salladen med balsamicodressing, rostade solroskärnor och fetaost snart. Det är en härlig tid för grönsaksfrossa!