Jämtländsk korova

Har de här kalvarna någonsin smakat en korova?

Har de här kalvarna någonsin smakat en korova?

Det ringde på telefonen. Det var en man, en av er som läser min blogg, i andra änden. Han ville dela med sig av sin kunskap och sina Jämtländska korovor. Alla borde få smaka på den härliga grönsaken sa Arne. Han ville att jag skulle ta korovan ut på marknaden igen, både för alla de över 65 som borde få återuppleva sin barndoms rova och för oss som aldrig smakat en korova. Jag svarade tack för att du valde mig. Jag gör det så gärna. Tänk vad fantastiska människor det finns. Fantastiska för att de förvaltat kulturarvet i en rova och för att de vill dela med sig. Var kanske den djupare meningen med mitt bloggande den här stafettpinnen som Arne lämnar till mig?

Vad ska jag med en höna?

En flock frigående höns

En flock frigående höns

Det har knappast undgått någon att min utgångspunkt för odling är självhushåll. Jag odlar för att det är så man får mat. Det innebär att jag vill ha en avkastning, en nytta med i princip allt jag gör. Inte nog med att jag vill att mina odlingar ska förse mig och min familj med mat, för att rättfärdiga sin plats på gården, i mitt liv, så ska allt helst ha mer än en funktion. Jag skulle drunkna i grejer annars.

Det klassiska exemplet på flera funktioner är hönan. En höna ger ägg, det är en viktig funktion. Men hon äter också rester från hushållet och tar därför ansvar för en del avfall. Hon äter insekter och hjälper på så vis till att hålla nere antalet skadegörare i trädgården. Gödseln är en fantastisk resurs i grönsakslandet och själva hönan är trevlig att se på och umgås med. En flock höns skapar otroligt mycket trivsel på gården och den funtionen ska inte underskattas. Slutligen kan vi äta upp hönan. Får å sin sida betar marken och bidrar till den biologiska mångfalden, ger ull och gödsel och slutligen kött och skinn. Vilka fantastiska djur! Så här kan man tänka kring det mesta. En trädgårdsdamm drar till sig insekter, fåglar, grodor och andra nyttodjur. Dammen kan gynna mikroklimatet i trädgården och den är förhoppningsvis vacker. Beroende på vilken sorts damm det är så kan den ha ytterligare funktioner som vattenreservoar, badplats för ankor eller gäss och fiskodling. Och så här fortsätter jag. Jag försöker ställa mig frågan, vad mer kan jag ha det här till? Från stora projekt som skogsköpet till små beslut om att köpa nya kaffekoppar. Ibland blir svaret att jag faktiskt inte behöver den där grejen. Men när det gäller höns blir svaret, köp!

 

 

Magda letar får i Trädgårdskampen

Magda klipper ett får med en handsax

Magda klipper får. Foto: Monika Berg

Ni som såg Trädgårdskampen i tisdags vet att jag hamnade i utslagstävlingen. Den tävlingen gick ut på att para ihop rätt redskap med rätt användningsområde. Allt detta på 30 sekunder! Där var en massa olika sekatörer, en bonsaisax och något jag mest förknippade med får. Det fanns dock inget får utan det visade sig vara en grässax. Förutom att den var vinklad lite annorlunda, såg den precis ut som en fårsax. Man ska ha en otroligt liten gräsplätt för att klippa den med en handsax tänker jag. Har man stora ytor, som vi har, behöver man andra typer av gräsklippare. Får till exempel. Och har man får måste man klippa deras ull. På bilden ser ni mig klippa ett av våra får med en handsax. Det är trevligt och man får otroligt mjuka händer av lanolinet i ullen. Men det är väldigt jobbigt. Har man en klippstol, en bänk som man ställer fåret på medan man klipper, blir det betydligt lättare för kroppen. Ullen kan användas som täckmaterial i trädgården. Ull bryts ner otroligt långsamt så det passar bäst i gångar och liknande där det kan ligga länge. Fårull i trädgården påstås också avskräcka rådjur.  Själv tog jag fram spinnrocken och spann jag garn av den där ullen.

Slakt

Urbening fårsida.

Urbening fårsida.

Om ni tycker det varit ovanligt lite snack från min sida på sistone, så beror det på att det varit mycket verkstad. Vi har slaktat fyra får, hängt köttet och sedan syckat det. Fårslakten gick bra. Det känns bra att vi som tagit hand om djuret också slaktar det. Ett gott fårliv levt här på gården avslutades utan transport och med minimal stress. Min pappa hjälpte oss med slakten men lät mig göra så mycket som möjligt av jobbet själv. Kunskapen måste föras från en generation till en annan. Jag är uppvuxen med slakt som en del av livet. Jag följde med till rengärdet och förde hem de renar pappa valt ut för slakt. Hemma utfodrade vi dem i en hage några dagar för att låta dem hämta sig efter den stress rengärdet och transporten inneburit. Stressade djur ger sämre kött, och vart har vi så bråttom? När slaktdagen kom gick allt lugnt till och jag och mina syskon var ofta där och såg på som barn. Jag hjälpte mamma att vispa blodet som vi tog till vara för att göra blodkorv. Mamma tog hand om tarmar till blodkorvsfjälster och hon tog till vara tarmkäxet, de feta hinnorna runt magen, för att använda till gurppa. Skinnet spikades upp på en uthusvägg för att torka. Inget fick gå till spillo. När vi kom in i köket efter slakten kokade vi renrygg och åt med lika delar bröd som välbehag. Åren gick och jag bildade egen familj. Jag ville då själv börja ta ansvar för vår köttkonsumtion och började jaga älg och vi skaffade oss också får. En del tuppar har också slaktats på gården. Mina barn vet, precis lika självklart som jag visste, varifrån köttet kommer. Cirkeln är sluten och bollen i rullning.

Pappa visade mig nu med fåren hur man grovstyckar slaktkroppen i bogar, bringa, hals, stekar, lägg och sidor. De små filéerna skar vi försiktigt loss och sparar till något speciellt tillfälle.

På bilden ser ni mig bena ur en sida. Jag tänkte rulla köttet fyllt med vitlök och örter och bjuda tillsammans med ungsrostade grönsaker från våra odlingar. Det ska vi njuta tillsammans med gott vin och goda vänner. En sådan måltid är jag stolt över. 

 

 

Höbärgning

Höbärgning med kran och grip

Höbärgning med kran och grip

En hässja blåste omkull så Thomas tog helt sonika fram stora traktorn med grip och stora tippvagnen, lyfte upp hela hässjan med  hässjevirke, hö och allt på vagnen och körde den till ladan. Det var ju ett sätt att göra det på. Alla sätt är bra utom de dåliga. Hur som helst är det en härlig syn, och doft, med ett höloft som börjar fyllas med vinterfoder till fåren. Än är det sommar kvar, men nu är det hög tid att samla i ladorna. Veden är klar, höet kommer nu, rotfrukterna för lagring får växa till ännu en tid och jakten närmar sig. Hamstern i mig gnuggar händerna.

Äng är åkers moder

Hässjning av hö

Hässjning av hö

Förr sa man att ängen är åkerns moder. Ängen slog man år ut och år in, förde bort höet och gav det till djuren. Djurens gödsel körde man sedan ut på åkern, där till exempel spannmål sedan odlades. Några ensilagebalar syntes inte då utan ängen pryddes av hässjor, i vart fall i Norrland. Jag tror man gjorde runda så kallade krakar på andra håll i landet. Betesmarker fanns inte heller, djuren gick på skogen. Ofta vallades de av ett av  familjens barn. Lite äldre människor i bygden har berättat för mig hur de gick med familjens djur på skogen, de kallades då för getare. Vi hässjar vårt hö, men barnen behöver inte valla fåren i skogen hela sommarlovet. Allt var inte bättre förr.

Öppna mitt landskap, blotta dess själ

Fåren betar och håller betesmarken öppen

Fåren betar och håller betesmarken öppen

Tackorna sliter hårt med sitt kulturarbete. Kulturen versus naturen. De kämpar hårt med att hålla markerna öppna, med mulen som vapen. Ett välbetat landskap är så vackert att det saknar motstycke. Vi håller, med deras benägna hjälp, på att öppna upp den gamla gårdsmiljö som en gång rådde här. Det är först när sly, tuvor och ris ger vika som gården träder fram i all in glans. Detta brukningscentra, hjärtat i en familjs liv. Här kretsade livet runt gårdsplan och kök. Då, men också nu. Här sjuder åter av liv och rörelse. Rörelse som håller älgar och rådjur på lagom avstånd från gårdsplanen. Första året vi bodde här hade vi älgar överallt i trädgården, till och med en halvmeter från vardagsrumsfönstret. En ilsken tjädertupp uppehöll sig också på gården det där första året. Förvisso mäktiga syner, men också tydliga tecken på att naturen tar tillbaka ett sådant här ställe väldigt fort. Älgen är dessutom inte en direkt önskad gäst i kållandet, även om hon gärna våldgästar skördefesten ;-) Så våra tackor har viktiga uppgifter på gården. Inte minst för att de bidrar till liv och rörelse i gårdsmiljön.