Vackrast när det förfaller

Somligt är vackrast när det förfaller

Somligt är vackrast när det förfaller

Fåglarna är på väg tillbaka. Några har börjat bygga sina bon och en del flyttar in i holkar vi har runt gården. Men en fågelfamilj blir utan hus sedan den här holken ramlat ner och blivit liggande på en sten. Förfallet är så vackert att jag inte nämns städa undan. Kanske bor någon annan i holken nu? Någon insekt eller så. Somligt är vackrast när det förfaller.

Där ingen kunde tro att något skulle gro

Jag åt en apelsin, tänkte på mormor och sådde kärnan.

Jag åt en apelsin, tänkte på mormor och sådde kärnan.

Det finns platser så karga att vi inte tror att något kan gro där. Ändå finner livet en väg. Min mormor föddes vid en norsk fjord nästan längst upp i Norge. Där gör Golfströmmen det omöjliga möjligt och klimatet är riktigt frodigt. När hon mötte min morfar, som levde på den svenska sidan, flyttade hon inte så väldigt många mil. Men Golfströmmen följde inte med över fjällkedjan. Självhushåll var inget val, det var den enda vardag tillgänglig. Och potatis måste man ju ha. Så mormor odlade potatis till sin familj där uppe i fjällvärlden. Och vad det växte! Både ute i potatislandet och inne på fönsterbänken. Jag kan fortfarande känna hur just hennes jord kändes mot mina barnhänder. Jag kan fortfarande känna den växthuslika atmosfären i hennes lilla kök. Fönstret var fullt i växter, och apelsinträdet spelade huvudrollen. Mormor hade ett apelsinträd i kruka mitt uppe på fjället! Det var tidigt 80-tal och ingen hade ännu uppfunnit Medelhavsträdgården.

 

 

Släpp tankarna fria, det är vår

Det lilla röda huset

Det lilla röda huset

Nu börjar längtan vara ganska svår. Jag har frusit nog för i år. Nu vill jag känna ljumma vindar mot min hud. Jag vill lämna dörren öppen mot min värld, inte stänga in mig. Jag vill ha frigående barn och höra glada rop och klingande skratt från gårdens många krypin och tummelplatser. Jag vill släppa ut de idéer och tankar som vuxit sig kraftiga och livsdugliga under vinterns bloggande, samtalande och planerande. Ut, ut i allt som är verkligt.

Lördagen den 7 mars 2014

Vy över gården den sjunde mars 2014

Vy över gården den sjunde mars 2014

Vilken märklig vinter. Den kom liksom aldrig och nu är den över. Så här borde det se ut i slutet av mars, med barfläckar och takdropp. Tyvärr ingen sol, men det är milt och skönt att vara ute. Men ska jag vara helt ärlig har jag mest varit inne och sått lite fröer, skrivit lite på föreläsningsmanus och funderat på alla fantastiska OdlingsTV-inslag jag vill göra från gården när säsongen drar igång.

Men nu har vi vårvinter, ännu kan himlen öppna sig och snön vräka ner över oss. Än är det vinter kvar, säger mor.

Kärleken till en ört

Kärleksörten från mammas trädgård blommar flitigt.

Kärleksörten från mammas trädgård blommar flitigt.

Den här kärleksörten har jag grävt upp i min mammas trädgård ovan odlingsgränsen. Den blommar vidare lika fint här hos mig, bredvid en nässla eller två, som den gör hos henne. Vi tar alltid ett varv i varandras trädgårdar och gräver upp skott, delar plantor och låter oss inspireras så fort tillfälle ges. De flesta av de perenner mamma har i sin trädgård har hon fått av andra kvinnor, som i sin tur fått dem av andra kvinnor. En lågintensiv stafett där det visst blev min tur att lunka en bit nu. Odlarglädjen och kärleken till en ört är vad som driver oss.

 

 

 

 

 

 

 

Dra snötäcket över huvudet och slumra en stund till

Vallmoknopparna är nästan vackrare än blomman själv.

Vallmon snoozar ännu i väntan på maj

Stormen viner runt husknuten. Flera minusgrader, snö och mörker. Ännu håller vintern sitt stadiga grepp om gården. Inne planerar vi odlingarna, beställer fröer och sår faktiskt också lite. Men mest drömmer jag om allt det gröna sköna. Drömmen är ett så skönt läge av vila och en plats för att bygga upp inspirationen. Vart har vi så bråttom? Allt tar slut tillräckligt fort utan att vi skyndar oss dit. Odlingarna stannar en stund till i drömmen, drar snötäcket över huvudet och slumrar en stund till. Måste inte vakna ännu.

Visst fantiserar jag ibland om en annan plats. Om att odla allt möjligt exotiskt (till exempel provar vi ju kronärtskocka i år) men priset för ett annat klimat är för högt. Norrland. Umeå. Åtta årstider. Allt det ljusa och längtan efter det. Jag lever årstidernas skarpa kontraster här på gården. Jag vet inte om jag kan vara utan. Jag vet inte.

 

Att växa

Gården växer och blomstrar

Det växer och blomstrar

Länge tyckte jag att odling var något ganska ensamt. Jag grävde, sådde, planterade och skördade själv och med min familj. Vi var nöjda så. Det var skönt, trevligt och roligt. Tillfredsställande. Men så odlade vi ju så himla mycket att det blev mer än vi kunde äta, så vi började sälja grönsaker på Bondens egen marknad. Jag började blogga om odlingarna för att alla de som köpte grönsakerna skulle få veta mer, se hur vi odlar. Intresset för grönsakerna, odlingarna och livet vi lever här på gården var större än jag kunnat tro och plötsligt en dag ringde SvT och ville ha med mig i Trädgårdskampen. Andra var visst intresserade av mitt odlande! Och plötsligt växte annat än bara grönsaker. Jag växte. Människor växer i mötet med andra människor. Så även om odlingen fortfarande är väldigt personlig, så är det inte längre så ensamt. Gården utvecklas, och jag med den. Det är så himla spännande allting just nu, undrar vad som ska hända härnäst?

#vegnominate

#vegnominate

#vegnominate

Jag utmanar dig! Bli en grönsaksodlare! Posta en bild på dig och din sådd, tagga den med #vegnominate och utmana sedan tre personer i din vänskapskrets att göra detsamma. Den som avstår utmaningen blir skyldig en fröpåse till den som nominerat! Är du med?

I challenge You to grow your own vegetables! Post a picture of yourself and your crop, tag it #vegnominate ande challenge three of your friends to do the same. Anyone who fails to accept the challenge will have to give a packet of seeds to the person who nominated them. Are You in?

 

 

Slagfältet

Grönsakslandet på liv och död

Grönsakslandet på liv och död

Efter skörd såg kållandet ut som ett slagfält. En slaktplats. Det kändes vemodigt. Och samtidigt väldigt skönt att kunna lagra in så mycket mat. För alla de som kom före mig var det här verkligen ett slag, ett slag det gällde att vinna. Jag odlar för att jag vill, för att jag känner stor tillfredsställelse och för att det är roligt. För alla de kvinnor och män som kom före mig, som skördade sin kål och kände en svältvinter i hälarna , var det ett slag på liv och död. Oavsett hur det går med min kålskörd så kommer mina barn att få lägga sig mätta varje kväl. Oavsett hur hårt morotsflugan går åt morötterna så kommer jag att ha mat att ställa på bordet och vår överlevnad hänger inte på skogens sista älg. Jag känner stor ödmjukhet inför detta, inför min otroligt priviligierade ställning i historien. Men också inför min plats på jorden idag. I Rios favelor kokar mammor stenar åt sina hungriga barn. Hon säger, snart är maten klar. Snart. Hon kokar och kokar tills barnen somnar utmattade av hunger i väntan på mat som inte finns. Jag är så otroligt tacksam över att leva här och nu. Allt var inte bättre förr.

Jämtländsk korova

Har de här kalvarna någonsin smakat en korova?

Har de här kalvarna någonsin smakat en korova?

Det ringde på telefonen. Det var en man, en av er som läser min blogg, i andra änden. Han ville dela med sig av sin kunskap och sina Jämtländska korovor. Alla borde få smaka på den härliga grönsaken sa Arne. Han ville att jag skulle ta korovan ut på marknaden igen, både för alla de över 65 som borde få återuppleva sin barndoms rova och för oss som aldrig smakat en korova. Jag svarade tack för att du valde mig. Jag gör det så gärna. Tänk vad fantastiska människor det finns. Fantastiska för att de förvaltat kulturarvet i en rova och för att de vill dela med sig. Var kanske den djupare meningen med mitt bloggande den här stafettpinnen som Arne lämnar till mig?

Vad ska jag med en höna?

En flock frigående höns

En flock frigående höns

Det har knappast undgått någon att min utgångspunkt för odling är självhushåll. Jag odlar för att det är så man får mat. Det innebär att jag vill ha en avkastning, en nytta med i princip allt jag gör. Inte nog med att jag vill att mina odlingar ska förse mig och min familj med mat, för att rättfärdiga sin plats på gården, i mitt liv, så ska allt helst ha mer än en funktion. Jag skulle drunkna i grejer annars.

Det klassiska exemplet på flera funktioner är hönan. En höna ger ägg, det är en viktig funktion. Men hon äter också rester från hushållet och tar därför ansvar för en del avfall. Hon äter insekter och hjälper på så vis till att hålla nere antalet skadegörare i trädgården. Gödseln är en fantastisk resurs i grönsakslandet och själva hönan är trevlig att se på och umgås med. En flock höns skapar otroligt mycket trivsel på gården och den funtionen ska inte underskattas. Slutligen kan vi äta upp hönan. Får å sin sida betar marken och bidrar till den biologiska mångfalden, ger ull och gödsel och slutligen kött och skinn. Vilka fantastiska djur! Så här kan man tänka kring det mesta. En trädgårdsdamm drar till sig insekter, fåglar, grodor och andra nyttodjur. Dammen kan gynna mikroklimatet i trädgården och den är förhoppningsvis vacker. Beroende på vilken sorts damm det är så kan den ha ytterligare funktioner som vattenreservoar, badplats för ankor eller gäss och fiskodling. Och så här fortsätter jag. Jag försöker ställa mig frågan, vad mer kan jag ha det här till? Från stora projekt som skogsköpet till små beslut om att köpa nya kaffekoppar. Ibland blir svaret att jag faktiskt inte behöver den där grejen. Men när det gäller höns blir svaret, köp!

 

 

Recension i DN

DN:s Tv-krönika om Trädgårdskampen

DN:s Tv-krönika om Trädgårdskampen

Trädgårdskampen fick fantastiska recensioner i Dagens Nyheter idag. Niklas Wahllöf skriver om hur han förväntar sig en infantil lek ”Men rätt snart börjar något annat skönjas, något faktiskt helt unikt. De tio deltagarna verkar främst vara intresserade av, tja, trädgård”. Nicklas fortsätter förvånat att skriva om hur vi deltagare hjälper varandra och han avslutar med att tala om ett trendbrott i svensk TV. Ett trendbrott, från program där deltagarna river, bits och nyps till ett där människor hjälper varandra. Niklas slår huvudet på spiken, det enda som ska rivas i en trädgård är rosentaggar!

Jag är stolt över att vara en del av detta trendbrott. Syftet med mitt deltagande var kanske att inspirera människor till att odla, och då främst till att odla grönsaker. Men nu inser jag att vi, jag och mina nya trädgårdsvänner, gjorde något oändligt mycket viktigare. Vi inspirerar till att odla medmänskliga relationer där någonstans mellan alla pioner.

Läs hela artikeln här.

Gräv där du står, så där du går

Grönsakskorg med rädisor vitlök och grön romansallat.

Grönsakskorg på brunnen

Jag träffade en journalist för Bil och bostad idag. Hon frågade efter mitt bästa odlingstips. Gräv där du står, så där du går svarade jag. För mig är trädgård och odling något väldigt lustfyllt och personligt. Jag lägger min själ och mitt hjärta i mina grönsaksodlingar. Jag står djupt förankrad i självhushållets mångtusenårig tradition, därför är odling av min egen mat vad jag hittar när jag gräver där jag står. Därför är det grönsaksfrön jag sår där jag går. Vad hittar du när du gräver där du står? Vad ska du så där du går? Jag tror att du vet.

Intervjun med mig kommer att publiceras i Bil och bostad i Umeå vecka 3 2014.

Lagerstatus

En gul och flera orangea morötter i trov.

Morötter i torv

Lagerstatusen så här i mitten av december ser rätt bra ut. Vedförrådet har inte mer än naggats i kanten och det finns trots hård putsning kvar av både den röda och den vita spetskålen. Förrådet av morötter och palsternackor känns närapå outsinligt trots tappert knaprande av familjens både små och stora medlemmar. Gulbetorna är det värre med, men de räcker också en dryg månad till. Frysarna dignar fortfarande av kött, bär, svamp och förvällda grönsaker.  Det senaste tillskottet, hembakt tunnbröd, och vår nya vana att köpa mjölk av en bonde gör att vi inte behöver handla särskilt mycket. Kvittona blir kortare och kortare. Målet kommer närmare och närmare. Det har blivit en sport, vad mer kan vi få bort från kvittot?

Bäcken i skogen

Forsande vatten

Foto: Monika Berg

Kom! Följ mig! Jag vill visa dig något. Något vi måste se med de ögon som är våra.
Det finns en bäck djupt inne i skogen. Där rinner minnen från dem som var före oss. Där flödar livet som ännu är och drömmar för de barn vi fått.
Kom! Vi låter en del av oss rinna med.

 

 

Eden i november

Vitt planteringsbord med lite växter i krukor framför solbelyst faluröd vägg.

Planteringsbord av restvirke

Vår trädgård är som vackrast i november. När den köttsliga trädgården falnat, rasat och dött tar Eden form inom mig. Oh, det har aldrig varit så vackert. Lagom regn, lagom sol. Ingen ohyra, inget ogräs. Jag rensa i och för sig ogräs även i Eden, men då lugnt kontemplerande i solhatt och iförd torra handskar. Ja, allt är bara skönt. Varför skulle det vara på något annat sätt i fantasin?

På den här bilden är det inte Eden ni ser. Utan min egen alldeles underbara, ostyriga och personliga planteringsplats. Thomas har byggt bordet av restvirke, krukorna är ett hopplock och redskapen, som ligger så bra i handen, är gamla och slitna. Hela härligheten står på en halvt igenvuxen stenläggning gjord av stenar jag släpat hem från olika städer. Prag, Uppsala, Bryssel och många andra ställen dit jag reste när jag var yngre. Jag odlade Eden inom mig och samlade sten. Andades avgas, var ung och drömde. Stenen, och jag, är framme. Kanske är det ändå Eden på jorden?

 

Att hjälpa och att hjälpas

Gröna tomater i bakgrunden

Gröna tomater i bakgrunden

Det är underbart att känna omtanken från andra människor som vill hjälpa mig när jag behöver det. Det kan vara ett mjölpaket som jag inte når på högsta hyllan i butiken eller grönsaker som måste skördad innan frosten tar dem. Känslan av att mina medmänniskor ser mig och vill hjälpa, den värmer. Glädjen att själv få hjälpa, både nära och helt okända, är en av alla skälen för att leva.

Vinter

Snön ligger tunt på den frusna marken

Snön ligger tunt på den frusna marken

Sommaren bara fortsatte och fortsatte. Så kom plötsligt snön. Utemöblerna stod kvar ute. Vi hade lite vitlök kvar att sätta och ännu var ingen mossa samlad till julens dekorationer. Jag tänkte att varför gör jag så här? Indiansommar och Brittsommar. Alla trodde de att de kunde trotsa vintern. De har försökt förut. Vi har gått på niten förut. Vill förföras, vill tro att vi har all tid i världen på oss. Så kommer isen och kylan. Gör jorden stenhård och otillgänglig. Men kanske han bara varnar oss, tar oss ner på jorden och påminner om alltings förgänglighet.

Minns att allting ska dö. Utför ditt värv innan det är för sent.

Men. Kanske får vi en chans till.

Snön smälte så undan och gav mig tillgång till jorden ännu en stund. Låter mig fortsätta lite till innan det är ett oåterkalleligt faktum. Vinter.

Doften av oktober

Höstfärgad rönn

Höstfärgad rönn

Jag älskar doften av oktober. Så som oktober doftar här på gården. Jord och skog. Löv och björkeld. Friskt och moget. Livet på landet ska upplevas med alla sinnen. Och då måste jag vara här, här där jag är. Gå en sväng genom skogen, dra in luften i lungorna. Komma fram till åkern, dra upp en morot. Bita av och känna den smaken. Smaken av en morot som den var tänkt att smaka. Mogen, krispig, frisk och fyllig. Fylla alla sinnen med oktober.

 

Älven

Vy över älven i Saivomoutka, spegelblank finland syns på andra sidan

Muonioälv med Finland på andra sidan

Vatten i allmänhet och älvar i synnerhet har alltid spelat en stor roll i mitt liv. Jag är född och uppvuxen vid Muonioälv som skiljer Finland från Sverige, som förbinder byar med varandra. Älven som var det enda som skilde oss från krigets ödeläggelser under andra världskriget. På ena sidan relativ trygghet, på den andra ett brinnande inferno. Däremellan en älv.

Precis som dem som kom före mig blickade jag som barn ut över Finland varje morgon. Över älven kunde man ta båten om sommaren och om vintern bar isen till och med för timmerbilar. Vatten som skiljer och förbinder.

Senare i livet levde jag vid Umeälven och bor numera ett rejält stenkast från havet. Jag springer ofta längs älven i Umeå och i morse tänkte jag på vilket mäktigt element älven är. Kraften, förbindelsen och politiken i ett rinnande vatten.